det enda som gör mig uppriktigt glad för tillfället. Känns skönt att komma hem och bryta ihop hos honom, haha, hur han slickar en oroligt över händer och armar och ligger i ens knä och hur han borrar in ansiktet i halsen på mig och nosar över mig som för att se att allt är okej. Jag vet att jag låter som en galen hundkvinna, och må så vara, för jag älskar honom. Och ingen kan ge mig det han gett mig, för i all ärlighet så har han gett mig den livglädje jag har nu, den gav han mig tillbaka. Förstår inte hur jag ska kunna leva utan honom. Det kommer antagligen aldrig gå. Vem ska se efter mig och vem ska jag se efter. Vem ska jag gråta ut hos och vem ska jag få släpa mig ut med var tredje timme. Vem ska göra mitt liv värdigt. Nä ingen förutom han.