Ibland får man helt enkelt förlika sig med förlusten. Eller om det är densamma som att sluta försöka vinna tillbaka någon, så är det vad jag gör. Jag ger upp dig, jag låter dig gå. Din värld är för olik min egen samtidigt som min värld är någonting du inte vill beblanda dig i. En sak har jag lärt mig om min egna värld, att hur många år man än har på nacken tillsammans så glider man isär och slutar prata, du börjar om och jag springer runt runt i mitt ekorrhjul och försöker desperat att hitta en utväg eller någon som ska ta tag i mina händer och dra mig ur det. Det är konstigt, jag är lätt men ingen tycks ändå orka eller bemästra mig. Jag springer snabbare än någonsin och är inte längre rädd för att bli lämnad, utan beredd på det. Ibland tror jag att jag skymtar en väg ut men jag inser att det är min egen hjärna som spelar mig ett spratt, en synvilla. Det spelar ingen roll var jag kommer att flytta eller vem jag kommer att hålla i mina armar och kyssa, för jag sitter fast ändå, min kropp är mitt egna fängelse och mitt huvud är min egna begränsning. Alltid fast i dig.